Allt som var mitt

Karenina

Rating: really liked it
Inledningsvis vill jag förklara betyget tre. Som litteratur får boken två, en extra för Drougges prolog. Den aktivistiska handlingen i att begå förtal genom att hänga ut en våldtäktsman får fem stjärnor.

Det här är, tvärtemot vad Cissi Wallin själv påstår inledningsvis, en väldigt jag-fokuserad berättelse. Den lyfter sällan till strukturell nivå. Mest handlar det om den egna upprättelsen, som inte alls är svår att förstå behovet av. Men. Jag får ändå känslan av att Wallin jämför äpplen och päron och att hon inte förhåller sig till komplexiteten i lagar och rättsväsende. Jag upplever också att hon sammanblandar moral och lag. (Det blir dock lite bättre mot slutet, när hon berättar om sin aktivism.)

Cissi undrar: hur hamnade vi här, där offer blir förövare och förövare blir offer? Hon menar att hon inte fått något svar på den frågan. Detta tolkar jag som bokens agenda, hon försöker få läsaren lika tvivlande som hon själv utger sig för att vara. Men svaret är enkelt.

I en (någotsånär) fungerande rättsstat kan vi inte ta rättvisan i våra egna händer och begå lagtrots, utan att själva straffas. Wallin verkar tycka att hon har rätt att straffa våldtäktsmannen genom att förtala honom för att han undgick straff för det brott han utsatte henne för. Det är ett faktum att rättsystemet är och framförallt varit ur spel gällande sexualbrott. Det är fel att han gick fri och att hon skämdes och skrämdes till tystnad i tio år. Förtalet är en konsekvens av rättsosäkerheten. Jag förstår att hon finner det moraliskt riktigt att hänga ut honom. Men det är också rimligt - enligt mig - att hon får ta sitt straff för detta. (Sen att hon jämför summan på sina böter med andra domar, är missvisande och lite fult. Böternas summa beror av dagsböternas storlek som i sin tur beror av inkomst. Om hon ska jämföra borde hon använda antalet dagsböter som värde.)

Något som Cissi Wallin tycks dela med våldtäktsmannen är bristande självinsikt avseende den egna maktpositionen. Han insåg förmodligen inte sin överlägsna position gentemot Wallin för tio år sedan (när hon enligt egen utsago, var ”ingen” vilket säger en del om hennes människosyn). Och hon verkar inte inse sin egen maktposition idag. Cissi Wallin är en känd person med både ekonomisk, kulturell och social makt dessutom är hon vit, detta nämner hon inte. Hon lyckades utifrån denna position ödelägga våldtäktsmannens liv när hon berättade om vad han utsatt henne för. Rätt åt honom, kan man tycka, men nästa gång kanske det är en våldtäktsman som förtalar en utsatt kvinna. Förtal är och skall vara ett brott, tycker jag.

Dock beundrar jag Wallins mod och hejar på den typen av aktivism som tvingar fram lagändringar och trotsar tystnadskultur. Nu har vi en samtyckeslag. Skuld- och skambördan bör läggas där den hör hemma och jag tror att Cissi Wallins aktivism kan hjälpa till i rätt riktning.

Avslutningsvis vill jag lyfta nyttan med böcker framför inlägg på sociala medier. En bok ger en bredare mer rättvis och nyanserad bild, väcker sympati och förståelse på ett mycket bättre sätt av vad kortare inlägg kan göra. Och så slipper man bilderna också, jag är så urbota trött på filtrerade foton.

Linda Roman

Rating: really liked it
Ärligt och utlämnande om tystnadskulturen i kultur- och mediekretsar. Den här boken lämnar mig rasande arg och fruktansvärt ledsen över en verklighet som skildras av Cissi men som delas av många. Alla borde läsa den här boken.

Niklas Pivic

Rating: really liked it
Länkar finns att hitta i recensionen som jag lagt upp på min blogg.

***

När #metoo kom förändrades patriarkatet; män fick höra kvinnors berättelser om sexuellt våld, ojämlikhet och andra former av övergrepp en masse och många personer kände sig tillräckligt fria för att första gången verkligen kunna berätta sin historia. Många började lära sig av kritiken.

Världen är en bättre plats tack vare #metoo. Mycket kvarstår att förändra tills vi alla är jämlika och jämställda.

När Cissi Wallin offentligt hängde ut en person för att ha våldtagit henne tänkte jag att det inte förvånade mig; jag har träffat personen hon hängde ut och tänkte då – på 1990-talet – att han var slipad, smart, beräknande och sexistisk. Jag har recenserat hans bok här.

Sedan han hängdes ut har flera olika saker hänt.

Wallin har avslöjats som charlatan. Gardet, organisationen som Wallin var med om att grunda, havererade spektakulärt under mobbning- och sweatshop-liknande omständigheter. Wallin hängde ut människor som tipsat henne om saker efter att ha lovat dem “skydd”. Hon förminskar transpersoner. Hon betalade sina barnskötare svart och försökte förhandla ned deras löner samtidigt som hon, offentligt sett, hyllar “systerskapet” och dessutom är god för närmare en kvarts miljard kronor.

När jag började upptäcka allt det där om henne kände mig dum som ett tag följde henne på instagram och hyllade hennes gärningar, precis som jag gjorde med Linnea Claesson, tills hon också avslöjades som lögnare och charlatan.

Den här boken väver ihop tre områden:

* Wallins uthängning av den som hon påstår har våldtagit henne
* Wallins förtalsrättegång och dom
* Wallins senare tonår

Det som är bäst i Wallins skrivande är att varje kapitel hålls kort och skrivits som om det rör sig om texten är hennes tankar. Hon hoppar mellan årtionden mellan varje kapitel; det funkar oftast och materialet känns fräscht, även om det inte går att komma undan en stark känsla av unkenhet, framför allt eftersom Wallin helt struntar i att ta upp hur hon både har betett sig och fortsätter att bete sig.

Det känns ganska skönt att läsa om hur Wallin beskriver sin frihet med sina vänner, hur de gick ut, gjorde som de ville och helt och hållet levde fritt. De delarna är en väldigt enkel beskrivning av svensk ungdom i början av 2000-talet.

Det känns hemskt att läsa om den påstådda våldtäkten. Det framgår tydligt att “mediemannen”, som Wallin kallar sin påstådda förövare, bussar sin advokat på hennes vänner och bekanta för att hålla historien tyst (påstår Wallin). Hon framställer sig som ett offer, dels under och efter våldtäkten, inklusive när hon blivit dömd för grovt förtal för hur hon hängt ut honom på nätet utan att han blivit dömd för våldtäkt.

Det är värt att påpeka att rättssamhället i Sverige sällan fäller våldtäktspersoner, ofta på grund av att bevis inte finns, men också på grund av hur rättssamhället pekat ut (främst) kvinnor och transpersoner som bristfälliga och klandervärda för att ha blivit våldtagna. Det är naturligtvis, etiskt, moraliskt, och på alla andra sätt vidrigt och bör ställas till rätta.

Just därför är det precis lika vidrigt att läsa delar ur boken där Wallin exempelvis skriver som följer:

– Nej, man ska inte kunna ljuga om vad som helst och vem som helst öppet på internet.

Wallin citerar sig själv från SVT:s avsnitt av “Uppdrag Granskning”, ett avsnitt som till stor del handlar om henne

Mitt största problem med den här boken är, i grunden, att Wallin själv har ljugit och fortsätter att ljuga om massor av saker. Även om en håller isär hennes påstådda våldtäkt från, exempelvis, hur hon betedde sig i Gardet, går det inte att bortse från den röda tråd som går genom hennes samarbeten: folk utnyttjas, trasas, Wallin ljuger om det, blockerar folk på sociala medier och går vidare. Inte ens då hon avslöjas som lögnare tar hon det egentligen till sig och gör bot. Hon talar om systerskapet och hur kvinnor oftast är deltidsarbetare och därmed snuvas på försäkring och pension, i jämförelse med män; hon har helt rätt. Därefter utnyttjade hon två barnskötare som hon betalade svart.

Jag påminns om att ha läst Primo Levis förord i Rudolf Höss bok, där Höss skrev om sitt liv som överkommendant i Auschwitz- och Birkenau-lägret; Levi påpekade att Höss bok är oerhört viktig trots att den innehåller lögner och förfalskningar. Jag tycker att Wallins bok är mycket mindre viktig eftersom den främst bygger på hennes egna upplevelser av att ha blivit korsfäst för att hon sagt vad hon tycker, stridit mot sina “motståndare” och allt med och omkring sin påstådda våldtäkt.

Hennes egna upplevelser, sanna eller inte, skulle kunna ha skrivits mycket mer kraftfullt. Med alla sina brända broar bakom sig har Wallin i stället efterlämnat en svansång om sig själv.

Jag påminns om Andrea Dworkin, feministikonen som konstant slogs emot patriarkatet, organisationer, sexuellt våld, som konstant talade och skrev för kvinnors, mäns, och allas rättigheter.

Jag menar inte att Wallin är att klandra därför att hon inte är i närheten av att ha åstadkommit vad Dworkin och andra stora feminister har gjort. Hon är att klandra därför att skriver om sig själv som om hon är det.

Andra gånger ifrågasätter jag Wallins trovärdighet, som i detta stycke:

Flera gånger under huvudförhandlingen i tingsrätten kommer känslan av att få upprättelse. Jag sitter mitt emot mannen som drogat och våldtagit mig. Det är första gången på nästan ett decennium jag befinner mig i samma rum som honom. Jag möter hans blick några gånger, den är mörk och hatisk. Varje gång tänker jag på rättvisa, det känns instinktivt som att rättvisa nu ska skipas. Äntligen sitter min förövare i en rättssal inför en domstol. Det är ju så otroligt få kvinnor som blivit utsatta för övergrepp som får vara med om det. Nästan ingen möter sin förövare i rätten men nu gör jag det. I de små pauserna, när åklagaren försöker få igång Powerpointen eller när någon går för att hämta vatten tar den känslan över. Det lilla stråket av upprättelse. Av att bli tagen på allvar, efter alla år av att inte bli tagen på allvar. Är det nu de ska lyssna på mig? Är nu äntligen tillfället då rättvisa ska skipas? Jag tänker på hur mycket jag hunnit gå igenom under det här decenniet. Jag var knappt vuxen när han våldtog mig och nu är jag en gift tvåbarnsmamma som snart fyller 35. Det känns som ett annat liv. Ärren är ju trots det inte läkta utan spricker fortfarande upp ibland. Det sker mer och mer sällan men har man haft blödande sår i över ett decennium kanske de aldrig riktigt läker ihop. Den här rättegången har nog öppnat såren igen. Han sitter ju där och det är bara några få meter mellan oss. Åklagaren kämpar på med att få ordning på tekniken och mina tankar hinner fladdra iväg igen. Jag tittar på honom, han tittar ner i bordsskivan. Han ser trött ut och jag känner mig plötsligt stark. Äntligen möts vi i rätten, äntligen ska jag få upprättelse. Sedan slår det mig än en gång med full kraft – det är ju inte han som är åtalad. Det är jag.

Jag har sett oräkneliga personer tycka till om Wallins våldtäktsmål, och oavsett om folk har trott henne eller inte har nästan alla en realistisk syn: de har inte trott att “mediemannen” skulle dömas och de trodde att hon själv skulle dömas för förtal.

Jag vet vad chock i sexuella övergrepp kan vara. Det kan påverka hela ens verklighetssyn, en stund, pågående, och i hela ens liv. Wallin är en person som anser att lagar bör brytas om en tycker att de är felaktiga, vilket hon bland annat har talat med SVT om. Hon har via instagram hängt ut personer som på goda grunder har ifrågasatt henne, exempelvis Nora Håkanson, som till följd fått utstå mycket hot och hat. Det är inte svårt att se Wallins återkommande kålsuperi.

Wallin kan ha blivit våldtagen av “mediemannen”. Visst existerar extremt orättvisa maktstrukturer och följdproblem som helt beror på patriarkatet. Patriarkatet måste ödeläggas. Men här kommer Wallin, en person som använder sin följarsvans som en misshandlare i ett förhållande vilket inte bara rimmar illa med hur hon försöker skapa sin offentliga persona utan skapar en stank som sipprat igenom hela hennes bok.

Ibland lyser Wallins språk men det är sällan. Syftningsfel blandas med ojämn rytm; inget fel i det, men hon känns stillös när en tänker på böcker av Kate Manne, Lacy Crawford, Kate Kirkpatrick, Katarina Wennstam, Susan Fowler, Jodi Kantor, Megan Twohey, Matilda Gustavson, bland många andra.

Jag kan inte låta bli att tänka att Cissi Wallins bok, åtminstone med tanke på hur hon betett sig under de senaste årens gång, är missriktad energi.

Boken hade kunnat bli bra. Den hade kunnat bli stor och betydelsefull, i stället för vad den är. Även om jag skulle bortse från hur Wallin har betett sig och ljugit är det en illa redigerad bok. Fan. Werner Herzog skiter i allt vad sanning är men klarar ändå av att bygga “dokumentärer” som når folks hjärnor och hjärtan, för att ta ett exempel. Eller kolla på hur Céline Sciamma gör sina filmer och se hur hon förmedlar äkta känslor.

Jag har försökt se fördelar i boken men även om jag skulle gilla Wallins gärningar skulle boken vara lika illa skriven. Visst, stil är subjektivt, men jämför det här med böcker av andra debuterande författare och se hur förslösat det här är. Wallin hade kunna bygga en fantastisk bok utifrån sin sanning, men vi alla räddas av att hon har valt att ge ut boken själv. Även om jag gillar punkkänslan i att göra det sker det till största del på grund av att förlag sagt nej till att ge ut hennes bok, framför allt på grund av risken att bli stämda och dömda för förtal.

Tyvärr faller Wallins bok platt på grund av två saker: det moraliska problem med att hon i boken talar om massor av oförrätter där folk utnyttjat henne samtidigt som hon (vilket hon inte skriver om) betett sig vidrigt mot folk, och att boken är illa skriven och redigerad.

Författare som Ezra Pound och Martin Heidegger var moraliskt degraderade (den ene var fascist och den andre nazist) men skrev ändå geniala verk som starkt påverkade omvärlden (Heidegger långt mer än Pound).

Andrea Dworkin, Susan Faludi, Lydia Lunch och närapå alla andra starka feministiska författare kunde skriva. De visste att materialet stod och föll med kvaliteten. Wallins kvalitet talar för sig självt.

Jag blir förbannad på Wallin för alla förslösade chanser. Sverige förtjänar starka berättelser och om Wallin hade varit introspektiv i stället för att vara en självgod solipsist hade detta kunnat bli en mycket bättre bok om en kunde bortse från hennes regelbundna moraliska övertramp.

Glöm den här boken och läs något av Lisa Taddeo, Kantor/Twohey, eller Chavisa Woods otroligt kraftfulla “100 Times: A Memoir of Sexism” i stället.

Susanna

Rating: really liked it
Jag vill börja med att säga att jag tror helt på Cissi Wallins berättelse och det hon varit med om - det här är en recension av boken, inte av Wallin som person.

Språket är trist och upprepande. Ett och samma rum beskrivs som svettigt typ fyra gånger. Hon skriver om sig själv i en stor publik som "rött hår som står som ett stoppljus mitt i människogrytan" - inte direkt poesi.

Tonen genom boken är berättigad och oreflekterande, ofta självgod och ganska platt. Jag kan förstå det - sådant är ju både ämnet och situationen, att hon inte har råd att darra på rösten. Men det gör tyvärr ingen intressant bok.

Boken avslutas med ett märkligt hämndlystet och insinuant kapitel om förläggaren som ändrade sig och inte ville ge ut boken av risk att CW skulle dömas för förtal. Hon visar då, liksom tidigare i boken en stor oförståelse för att hon själv - trots att hon utsatts för hemska trauman och orättvisor - besitter makt genom sin plattform i sociala medier och nu en stor bok. Ett väldigt konstigt avslut.

Med det sagt är jag glad att jag läste den, historian i sig är intressant och hon belyser många viktiga samhällsproblem.

Sara

Rating: really liked it
Rekommenderar alla att läsa den. Inte för språket eller formen. Utan för innehållet. För att vi alla måste se och ta till oss. Det här kan inte fortsätta. Alla är lika mycket värda, i teorin. I verkligheten i Sverige beror ditt värde på många saker, som vit (räcker med känd man, nyckelordet är MAN) känd man är du onåbar, du kan göra vad du vill hur du vill. Det spelar ingen roll att alla vet vad du gjort, du är mer värd än kvinnan vars liv du slog i spillror.
Vill vi ha denna världen?
Tack för att du skrev Cissi, tack för att du vågar, tack för att du fortsätter. Och tack till alla kvinnor som män har tryckt ner som reser sig och slår tillbaka!

linda hole

Rating: really liked it
A must read

Izabelle Holmgren

Rating: really liked it
Det är svårt att läsa den här boken och inte bli sjukt förbannad. Visst, jag förstår argumentationen om att vi inte kan "hänga ut" icke dömda människor. Men seriöst, vill staten undvika feministiska medborgargarden då är det dags att se till att kvinnor får upprättelse utan att behöva begå förtal. Och där är vi inte just nu. Så jag förstår verkligen varför den här situationen har uppstått. Det absolut vidriga i att vi inte kan döma våldtäktsmän men däremot så verkar det lätt att döma kvinnor för förtal. Så sneddrivet. Jag känner så enorm frustration.

Jag kan bara berätta om en egen erfarenhet, det här var när jag gick i gymnasiet så typ 2011? En tjej berättade för mig om att hon blivit våldtagen, vi grät tillsammans. Jag kom hem, chockad. Berättar för två av de viktigaste männen i mitt liv som är vettiga, normala män. De säger utan att veta NÅGONTING om situationen att det inte hänt, att den här tjejen ljög för mig. Det är fortfarande ett av de största sveken i mitt liv. Och jag minns alla gånger jag berättat för manliga familjemedlemmar/kompisar om hur killar tog för sig av ens kropp på krogen men blev aldrig trodd. SÅ var det såklart inte.

Sen kom Me too och jag berättade min historia. Och blev återigen bortvispad/inte trodd (av män). Och vi har ju sett att det är ett stort strukturellt problem.

Mina Widding

Rating: really liked it
För att jag står bakom allas rätt att berätta sin historia, och debatten om förtal är viktig att följa. Jag upplever att hon har berättat hur allt gått till, från hennes synvinkel. Att tysta ned den berättelsen, den här boken, begriper jag inte vad det ska tjäna till. Känns viktigt att ha läst den, för att kunna ta ställning i debatten. Jag tror också att lagen om förtal behöver en översyn, i förhållande till yttrandefrihet, för hur det yttrar sig här gör mig mest förvirrad.

Karin Karlsson

Rating: really liked it
Böcker som dessa behövs.

Ellen

Rating: really liked it
Det är ingen bra bok, även om den lyfter ett viktigt ämne. Cissi Wallin berättar sin historia, ur sitt perspektiv, och jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i maktlösheten man har känt. Och att det är absurt att man kan straffas för att berätta vad någon har gjort mot en, eller ja, att en kvinna kan bestraffas för att berätta vad en man har gjort mot henne. För det är en bok jag kan tycka att många borde läsa trots att den inte är särskilt väl skriven.

Monika

Rating: really liked it
Jag har svårt att sätta betyg på en bok där författaren vänder ut och in på sitt liv, sina tankar och sin själ. Jag upplevde ilska, sorg och blev emellanåt illamående av det som beskrivs i boken. Svårt att förstå att den är skriven i nutid i ett land som Sverige. Har vi inte kommit längre?

Britt-Marie Kullin

Rating: really liked it
Betyg: 5 av 5.

KSena

Rating: really liked it
This book was just downright painful.... But also very very good.

That it didn't get a full score is because she doesn't mention ANY of her own faults at all in this book. But on the other hand, that's not the aim of it either.

This book deals with how raped women are treated by sociaty when they tell the story about their rape, and in doing so mention the name of their rapist. Since MeToo took the world by storm, so so so so many have told their story. In Sweden to. And in this country, that is supposedly so equal... they're accused and convicted off calumny.

And the first one was Cissi Wallin. Her rapist, who isn't judged for lack of evidence I believe, have written a book. And now she has to. So, even though it's HER story, it's still a story that is needed. Because I'm sure the fear of saying anything, since you think no one will believe you or you'll be hunted down by sociaty for talking so badly about a "good guy"... That I think is the same for everyone.

I liked the book, and I liked how Cissi told her story. It's not in chronological order, but it still has a certain flow to it. Which I enjoyed.

I listened to the audiobook, and it's Cissi herself that reads it. Bonus for that, I have to say. She has a pleasant voice to listen to and she keeps it even throughout. Even in the parts that I'm sure were traumatic for her.

Not a bad book at all. Do recommend.

Amanda Almén

Rating: really liked it
Den här boken kan inte få annat än fem stjärnor. Bara modet att skriva den och all viktighet i den borde få 10 stjärnor. Den här boken får inte gå någon förbi. Vårt rättsväsen är åt helvete. Häxbränningar existerar fortfarande.


Det här är den viktigaste (och mest frustrerande) boken 2020. Om hur Cissi battlar en goliat-liknande kafkaiansk process som ständigt vänder henne ryggen, och till sist dömer HENNE till brottsling för att ha berättat om brottet (den vidriga våldtäkten) hon utsatts för. Det är helt ofattbart hur systemet brister och lämnar kvinnor, i det här fallet Cissi, helt ensamma och utsatta. Och på samma gång håller männen om ryggen. Gullar med dem, rent av. Låter det gråta ut i morgonsoffor och tidningar och ger dem utrymme om och om och om igen.

Cissis beskrivning av hur hon tar sig in i rummet där debatten med förövaren hålls är helt vidrig. Tanken på att alla tittar, att man som person väcker obehag och att folk blir obekväma av ens blotta närhet, låter som ens värsta mardröm. Att hon ändå gör det är så ofattbart starkt. Den här boken BEHÖVS, alla ska få den i julklapp och födelsedagspresent och alla bör läsa den! Vilken jäkla kamp hon för. För något som egentligen bör vara självklart. #JagStårHär !!!!!

Linda

Rating: really liked it
Boken berör då den beskriver livet.
Får tankarna på ungdomen, där allt man säger och gör blir bedömt och alla har rätt att säga sin åsikt oavsett vad.
Att se att människan blir starkare av alla motgångar och allt hat man utsätts för är imponerande. Viljan att trots allt stå på sig och få folk att förstå.
Hur folk vänder kappan efter vinden och så enkelt avskriver kvinnor främst.
Att de som alltid är emot gapar högst.
Boken är dock lite rörig. Hoppar i tid lite väl mycket men funkar ändå.